En av Sveriges ledande rockpoeter har lämnat oss. Musikindustrins Lars Nylin tecknar ett minne.
Skörd var för mig ett av förra årets starkaste album. Det innebär att Magnus Lindberg fick göra ett värdigt avsked efter en karriär som bjudit på de så bekanta berg- och dalbanorna.
Han var vid Skörd, och de spelningar jag såg under förra året, klart märkt av sitt liv. Men det fanns trots allt det spröda och veka ändå en kraft där som skvallrade lovande om även kommande storverk av poeten från Eskilstuna och Upplands Väsby. Så blev det nu inte. En hastig cancer angrep honom under vintern och han rycktes bort just som det börjat skissas nya låtar och ryktesvis även en dokumentär.
Personligen tog det ganska lång tid innan jag upptäckte hans särart. För mig var han länge killen från den svensktoppiga gruppen Landslaget som tagit på sig att bli en svensk Springsteen. Det var lite för mycket av ”city” och Manhattan omplacerat i Stockholm för att jag skulle falla pladask.
Men någonstans efter Röda läppar, hans största listframgång på egen hand, förändrades min bild. Det gick inte längre att vika undan för hans poesi. Han var något annat än Ulf Lundell, John Holm och andra favoriter. Han hade inte minst live sin egen nyckel till att skapa en svensk variant på den tidens americana. Inte minst fanns en countryton där, säkert lånad från Neil Young, som skulle komma att märkas tydligare längre fram i karriären.
Med Grymlings blev han i början av 90-talet nästan folkkär. Det är i dag lätt att glömma vilket genomslag denna svenska supergrupp fick och Grymlings fans älskade inte minst Magnus lite mjukare bidrag till konstellation.
Häromåret fick jag i min dåvarande roll som A&R-konsult till ett skivbolag höra låtar som Magnus gjort hos klaviaturspelaren David Nyström. Jag knockades skönt av demo-skisserna, trots och tack vare, att de doftade möjligen mer än lovligt Harvest med Young.
Vi fick tyvärr inte ihop det den gången, men det var extremt glädjande när Magnus evige samarbetspartner och exekutive producent Kjell Andersson senare såg till att albumet färdigställdes och blev så bra.
Texten i albumets första låt När sekunderna försvinner blir för mig det slutliga minnet av Magnus Lindberg. Jag tror att han visste att det han sjunger inte stämmer. Han var en särling och anonym för det mest, men han hann samla ihop en fanskara av åtskilliga. Tack för musiken.
”Ingen såg dig när du kom
Ingen bryr sig när du går
Har du alltid varit sån
En som ingen kan förstå
Ingen bryr sig vad du tänker
Dina ögon fylls av skuld
För det fanns en som ville skänka
Dig ett hjärta av guld
Jo, det fanns en som ville skänka
Dig ett hjärta av guld”
Lars Nylin
