Okategoriserade 4 februari 2019

Hurra för Grammis, 50

Grammis på torsdag. Grammis på torsdag. Grammis på torsdag. Jag vill lite hamra in detta. Dels för att Grammis fortsatt är en höjdpunkt i musikåret – och redan skvallrat om en rad högintressanta gästartister på Annexets scen – men också för att det om man vill är 50-årsjubileum.

Det lite svävande i detta beror som bekant på att det märkligt nog var uppehåll åren 1973 till 1987, detta sedan musikrörelsen så högljutt sågat evenemanget att de ansvariga till slut tröttnade. Men ingen har kunnat rubba att starten otvivelaktigt skedde på Berns i Stockholm 1969, så vi som vill vi firar på torsdag.

Årets fält av nomineringar understryker hur markant den svenska scenen gått genom ett generations- och genreskifte till mer av pop och ”urban” (här hemma i princip hiphop).  Men denna tyckare är senior och erkänner villigt att det vurmas extra för sådant som riskerar att stämplas med floskeln ”moget”, som Robyn, Markus Krunegård, Imperial State Electric, Neneh Cherry eller First Aid Kit. Och i synnerhet maestroduon Georg Riedel/Sven Bertil Taube i sina kategorier.

Men årets nykomling är trots allt något speciellt, det som i början kallades ”Årets debutpopulärproduktion med sångartist”.

Där blir, om valhemligheten nu ändå ska avslöjas, min favorit jämtlands eget Junior Brielle – en duo som om man vill associerar till bandet som vunnit flest grammisar, Kent (19 stycken). Vissa saker går igen hur uppenbara skiftena än är i vår trendkänsliga bransch.

Att det gått 50 år sedan kvällen på Berns i september 1969 skapar även ett tillfälle att hylla dom som aldrig riktigt fick chansen att vinna. Dom som hade sina höjdpunkter åren 1973 till 1987, alternativt bara existerade under detta tidsspann.

Personliga favoriter från åren som försvann: 1) John Holm, 2) Ebba Grön, 3) Magnus Uggla, 4) ABBA, 5) Ted Gärdestad, 6) Nationalteatern, 7) Kebnekajse, 8) Björn Skifs & Blue Swede, 9)  Tant Strul, 10) Dag Vag.

Om vi inte ses på Annexet ses vi ett annat Grammisår, det blir min 30:e grammis, det tycks inte som om man blir av med mig i första taget och lyckligtvis finns inga rykten om nya pauser.

*

Grammis 19 går att se via TV4 Play från 19.30 på torsdag.

*

Hur har den icke engelskspråkiga populärmusiken ”drabbats” av streamingtjänsternas globala genomslag och faktumet att branschen sedan några år har en gemensam releasedag? Inte alls kommer Musicbusiness Worldwide fram till i en mycket intressant analys av ”YouTube-världen.” I en sidoanmärkning kan jag dock tycka att det är märkligt att Tim Ingham inte tar upp det lokala genomslaget för hiphop i streaminglandet nummer ett, just det, Sverige.

https://www.musicbusinessworldwide.com/english-language-music-is-losing-its-stranglehold-on-global-pop-charts-and-youtube-proves-it/

*

Zara Larssons Ruin My Life [Ten/Sony] närmar sig 150 miljoner streams. Visst, det är ännu inte ens nära hennes bästa (750 miljoner för Lush Life) men likafullt ruskigt imponerande.

*

Maroon 5:s gästspel i Super Bowls paus följs av något slags rekord i sociala medier i USA. Alla är inte positiva, för att uttrycka det milt, men genomslaget bland fans torde vara monumentalt.

*

Intressant för fans av akter med extremt djup katalog: Expressen om hur man hittar ”gömda” album på Spotify: https://www.expressen.se/dinapengar/tech/sa-hittar-du-musiken-spotify-gomt-for-dig/.

*

Jag lider med Boråsbolaget Paraply Records som sett sig nödgade att bryta samarbetet med sin artist Klas Qvist, även känd som Citizen K, just som bolaget släppt ett album, I huvet på varann, där Qvist samarbetar med 70-talskultartisten Mikael Ramel.

Samarbetet avbryts sedan det kommit fram att Qvist sedan slutet av 2018 skriver krönikor hos Ingrid Carlqvist, en av de mest kontroversiella debattörerna på högerkanten i svensk media.

Att jag lider med Paraply grundar sig främst i att jag kort sagt inte kan respektera ståndpunkter som framförs på sajten där Qvist medarbetar, där ifrågasätts bl a förintelsen. Men också för att så omvälvande skiften i en artists profil givetvis skakar om vilken release som helst, oavsett var man står i frågan. För att uttrycka det banalt: tala om brist på tajming och brist på respekt för ett litet bolags satsning.

Paraply har bl a skrivit:

”Det är med förskräckelse och stor förvåning vi idag har tagit del av omskakande nyheter om vår vän och artist Klas Qvist. Att Klas Qvist regelbundet skriver och låter sig intervjuas för bloggar och poddar med högerextrema och främlingsfientliga kopplingar kommer som en chock. Det är fullständigt obegripligt för oss, och Paraply Records tar kraftfullt avstånd från varje samröre med dylika åsiktsyttringar.

Klas Qvist själv har sagt till Borås Tidning som förklaring till varför han valt att medarbeta: ”Därför att jag tycker att hon är väldigt modig och vågar säga saker som andra inte vågar. Hon följer inte den gängse åsiktslinjen, skulle man kunna säga. Yttrandefriheten i Sverige är kraftigt äventyrad i dag, som jag ser det. Det är lågt i tak

Även Mikael Ramel har uttalat sig till BT:

– Jag är ledsen, besviken och förbannad. Jag vill försöka förstå hur Klas tänker, men där är jag inte idag.

Oavsett hur man ser på det: en trist historia.

*

Rival Sons i topp av tre listor med Feral Roots [Atlantic/Warner]. It’s only rock’n’roll med bluesinslag – but i like it.

Lars Nylin