Okategoriserade 17 december 2018

Lars Nylin om 2018 (och en smula 2019)

Musikindustrins Lars Nylin summerar stort och smått från 2018. Men sneglar även mot Grammis 19.

Branschåret 2018 presenterade två stora tunga hörnstenar. Dels det mycket konkreta, men likväl i långbänk landande, nya EU-direktivet om upphovsrätt. Dels den fortsatta utvecklingen på distributionssidan, föga överraskande med Spotify i huvudrollen och med bolagets börsintroduktion New York i april som en underskrift av vilken position bolaget tagit under tio års existens. I världens musikindustri, men självklart än mer markant i svensk, vi är trots allt en av de mest streamande marknaderna i världen.

Allt detta, och mycket mer, tittar MI:s krönikör Daniel Johansson kunnigt på i sin krönika. Därför tar jag här chansen att för en gångs skull endast skriva om det som allt ändå handlar om då, nu och förhoppningsvis sedan: musiken och genierna bakom den.

Vid Grammis 19 summeras det svenska musikåret 2018 på Annexet i Stockholm. Det är en friskt skiftande palett där hip-hop bara fortsätter att understryka sin roll som tidsmarkör – här och i övriga världen – men där även andra genrer fortsätter att vida sina kreativa territorier: inte minst electrofältet, men även genreöverskridande projekt i folk, jazz, metal.

Personligen vurmar jag mycket för allt som kan etiketteras singer/songwriters. Även där fortsätter det att komma mängder av begåvade produktioner. Christian Kjellvander, The Tallest Man On Earth och Lars Bygdén vara bara tre exempel. Genren, om man nu kan kalla den så, nosade även på de svenska vardagsrummen eftersom Albin Lee Meldau i Så mycket bättre åtminstone har ett ben i sorten och blev en av två vinnare i TV-serien (Stor blev den andra).

*

Om man som jurymedlem får ha favoriter i Grammis 19? Klart man får. Mina blir Robyn, Johan Lindström (jazz) och gruppen Les Big Byrd. Om man som jurymedlem får sakna något? Klart man får. Mina mest saknade är frånvarande i samma kategori: Magnus Lindbergs Skörd och Lars Bygdéns Dark Companion. (Men det sagt är de nominerade utmärkta alternativ.)

*

Vid årets jurymöte insåg jag att det är 30 år sedan jag först satt i detta uppdrag. Huga. Några av vinnarna den gången är minst lika alerta som er favoritexpert. T ex Per Gessle, Wilmer X, Uno Svenningsson, Mauro Scocco. Vinnare av specialpriset 1988 blev Kjell Andersson, i år i högsta grad inblandad i Magnus Lindbergs nämnda Skörd.

*

Årets låtar:

  1. We’re Not About To Fall Apart Lars Bygdén
  2. Mariners Apartment Complex Lana del Rey
  3. Ever Again Robyn
  4. Skadat exemplar Säkert!
  5. Suspirium Thom Yorke
  6. Flytipping Suede
  7. Utopia Lykke Li
  8. Merrie Land The Good, The Bad & The Queen
  9. När sekunderna försvinner Magnus Lindberg
  10. Tur att vi lever samtidigt Markus Krunegård

Svenska favoritalbum 2018

  1. Lars Bygdén Dark Companion
  2. Markus Krunegård I huvet på en idiot
  3. Robyn Honey
  4. Anna von Hausswolff Dead Magic
  5. Magnus Lindberg Skörd

Utländska favoritalbum 2018:

  1. Low Double Negative
  2. Marianne Faitfull Negative Capability
  3. St Vincent MassEducation
  4. Phosphorescent C’est La Vie
  5. Ry Cooder Prodigal Son.

Årets utländska spelning:

Nick Cave Prima Vera Sound, Barcelona

Årets svenska spelningar:

1.Anna von Hausswolff, Prima Vera, Barcelona.

2. Markus Krunegård, Vasateatern, Stockholm

3. Lars Bygdén, Södra Teatern, Stockholm

4. Magnus Lindberg, Twang, Stockholm

5. Viktor Olsson, Bar Brooklyn, Stockholm

Årets TV: Falsk identitet

Årets bok: Ulf Lundell Vardagar

Årets demo: Ulf Lundell Skisser

Årets box: Creedence Clearwater Revival The Complete Studio Albums: Half Speed Masters Deluxe Boxset (CCR äntligen samlade på ett bra sätt)

Årets jazz: Johan Lindström Septett Music For Empty Halls

Årets metal: Tribulation Down Below

”Mogna toppen 2018”:

Tittar man på årsbästalistorna över 2018 kan man tro att inte gjorts någon topplatta av artist med etablerad karriär i mer än 25 år. Men så är det givetvis inte och här kommer dom i ett dussin varianter, Här finns ingen som når nivån från David Bowies Blackstar eller Leonard Cohens You Want It Darker, mogna mästerverk från senare år. Men tillräckligt vassa album för att hitta en radda kandidater till ett imaginärt Nobelpris i populärmusik. Inte minst topp tre är starka album jämfört ALLT.

  1. Marianne Faithfull Negative Capability.
  2. Ry Cooder Prodigal Son.
  3. Paul Weller True Meanings.
  4. Neneh Cherry Broken Politics.
  5. Elvis Costello Look Now.
  6. Suede Blue Hour.
  7. Paul McCartney Egypt Station.
  8. Judas Priest Firepower.
  9. Magnus Lindberg Skörd.
  10. Tracey Thorn Record

Bubblare: Johnny Marr, Willie Nelson, Electric Boys, Ray Davies, Tower of Power, Cypress Hill, Jeff Tweedy, Rosanne Cash, David Crosby, Cowboy Junkies, Bo Sundström, Angélique Kidjo, The Good The Bad and The Queen, Paul Simon, Ray Davies, David Byrne, Kajsa Grytt, Bob Hund, Docenterna, Maritza Horn.

*

STRAGE does it. Gör det du med! Det vill säga auktionera ut dina rara bandtröjor till gagn för klimatinitiativet Stormvarning. Eller buda på Fredrik Strages tröjor! Själv har jag aldrig samlat eller ens köpt slika så det är bekymmersamt att bidra. Kampanjen pågår till 18/12 så det gäller att skynda.

https://hallbarartist.se/bandtrojor?fbclid=IwAR3TTuQZy70gzt3CuYqEmNHBvLJX7Amc9P1ECB0Lj0lx-z8TIN72JJmNNns

*

Avslutningsvis: det har muttrats en hel del i mina led inför Grammisutdelningen. Det anses att hip-hop överskattas till bekostnad av påstått bredare musik. För mig framstår det helt som en smakfråga. Det finns liksom inga tvivel om att hip-hopens största svenska namn har ett mäktigt kommersiellt genomslag.  En sådan som nykomlingen Z.E. streamar en till dussinet miljoner gånger per albumspår. Hans senaste album var etta på albumlistan.

För att ta ett exempel från det äldre gardet har Petter haft ett av sina starkaste år inklusive en stor och framgångsrik albumutgivning. Undertecknad är ingen påskyndare av hiphop, jag stannar vid genrens starkaste artister, jag ifrågasätter självklart starkt all form av skjutningsromantik. Men att ifrågasätta på kommersiella grunder är kort sagt fel. Man behöver i det perspektivet inte ens komma till faktumet att genren, som redan konstaterats, är nuets överlägsna tidsmarkör.

God jul!

Lars Nylin