Okategoriserade 30 oktober 2018

Sveriges starkaste genre

Veckans spaning: MI:s Lars Nylin letar efter Sveriges starkaste genre per capita och blir väldigt övertygad om att han hittat rätt.

Sverige producerar pop av världsklass. Senast är det drottning Robyn som slår världen med häpnad i pur kvalitet på albumet Honey och gissningsvis faller även ett antal topplistor.

Detsamma i genrer som tung rock, prog, jazz, folk. Där kommer det ständigt fram akter som visserligen får bra kritik och kultstatus här hemma men som i många fall är rent etablerade utrikes. Ta bara Opeth som räknas som stilbildande innovatörer över hela världen.

Inte minst har vi kvinnliga singer/songwriters som i Stina Nordenstams fotspår står alla jämförelser. På det några hiphoppare (Young Lean!) och fortsatta skvättar bra EDM (Galantis!).

Men undrar, och här kommer spaningen, om Sverige inte är bäst per capita i världen i sorten lågmält skönbuttert manligt singersongwriter-skaldande.

José Gonzalez öppnade portarna i början av 2000-talet. Senare kom namn som Daniel Norgren, The Tarantula Waltz, The Tallest Man On Earth, Kristoffer Åström, I’m Kingfisher och Lars Bygdén.

Den sistnämnde släppte ett extremt självutlämnande och starkt album så sent som förra veckan, Dark Companion. Men inte minst gäller det Christian Kjellvander, som nog gjort sin bästa platta i nya, svävande, lätt jazzfärgade Wild Hxmans, också den aktuell från förra veckan och en vass Grammis-kandidat.

Som det är i dag blir kanalen till den bredare svenska publiken oftast när enstaka låtar hamnar i TV-serier, eller som när Gonzalez figurerade i reklam. Utöver just Gonzalez är det endast Norling som regelbundet fyller lite större svenska konsertlokaler. Att de förtjänar att nå ut långt vidare skvallrar t ex The Tallest Man on Earths Spotify-siffror om: 20 till 40 miljoner streams på de 5 mest strömmade låtarna. Inte särskilt många svenska pop-artister slår det.

Jag skulle köa till en festival där alla dessa samlades.

*

Så mycket bättre började vagt men lyfte sig påtagligt med Louise Hoffsten i huvudrollen.

*

Mottagandet av Robyn är verkligen mäktigt. Liljeholmens bästa pop-export behandlas som en verklig världsstjärna. Den såg jag inte komma för sisådär 20 år sedan, när den första nyfikenheten över henne hade lagt sig. Se även separat artikel i MI.

*

Swedish House Mafia tillbaka. Mycket trevligt, men som några påpekat: tiden för att det ska bli en godkänd ”comeback” tenderar att krympa alltmer.

*

Tool till Skandinavien och Copenhell i Köpenhamn nästa sommar. Gott nog. Wow!

*

Förra veckan innebar ett sensationellt knippe intressanta svenska album. Bland annat Peter Jöbacks Humanology adderar till Robyn, Christian Kjellvander, Lars Bygdén. Just som jag trodde att det skulle bli svårt att plocka årets album i kommande juryarbeten fanns det plötsligt mer än en handfull kandidater.

*

Neko Case på Nalen i Stockholm var med tanke på det Stockholmsinspelade albumet Hell-On en klar kandidat till årets spelning. Det blev helt ok, glimrande i några sekvenser, men tyvärr överlag lite känsla av smågrå måndagkväll i oktober. Tre plus.

Lars Nylin