I ett öppet mail till musikbranschen meddelar tidningen Sonics ägare och chefredaktör Pierre Hellqvist – på bilden ihop med artisten Ulf Stureson – att det nu definitivt är slut med pappersversionen av Sonic. MI har pratat med Hellqvist om processen bakom beslutet.
Sedan 2000 har tidningen Sonic varit något av den svenska motsvarigheten till ambitiösa internationella musikmagasin. Tidningen hade vid starten en bakgrund i publikationen Sound Affects, startad 1988, vilket gör att Sonics musikmediala släktträd sträcker sig tre decennier bakåt i tiden.
Men nu är det slut med åtminstone den tryckta versionen. I ett öppet mail till branschen berättar chefredaktör och ägare Pierre Hellqvist (till höger på bilden) om den process som till sist tvingade honom att lägga ner. Sonic kommer däremot att fortsätta att finnas som webbtidning.
MI frågade honom om han har något ”budskap” till musikbranschen i sig efter beskedet och fick svaret:
– Musikbranschen bör nog ta sig en funderare om man vill ha någon musikjournalistik alls. Kanske tror man att sociala medier gör hela jobbet åt artister men det är inte så enkelt. Musikjournalistik kan, och bör, så klart vara bångstyrig och sinka en och annan release genom en hård recension. Men musikjournalistik kan också – fortfarande – väcka intresse, skapa ett sammanhang och, inte minst, BYGGA artister som av olika anledningar inte kan byggas av branschen själv, av Spotify, av sociala medier eller av annat. Och vi har väl så här dags lärt oss att en Spotity-raket knappast är lika med en långlivad karriär.
Hellqvist kopplar även utvecklingen till mediesituationen i stort:
– Parallellt med detta ser vi att musik och musikjournalistik får allt mindre utrymme i stora medier. Det kan vara svårt även för hyfsat etablerade artister att ens få en recension. Så, återigen, vill branschen ha musikjournalistik får man nog enas om att avsätta en och annan slant till marknadsföring i de musikjournalistiska kanaler som finns. Det gagnar så klart dessa, men det gagnar också artisterna och branschen i stort. Det handlar helt enkelt om att investera tillbaka hos dem som varje dag, året runt, investerar tid och pengar i att uppmärksamma musik.
Mailet i sin helhet:
”Inför 2018 visste vi att det omöjligen skulle gå att bedriva tidningsverksamhet på samma sätt som fallet hade varit de närmast föregående åren. Den ekonomiska, fysiska och med tiden tilltagande psykiska pressen kändes helt enkelt övermäktig. De sista två numren i fjol, soulnumret och countrynumret, gjorde vi på krafter som egentligen upphört att finnas och premisser som inte borde ha fått finnas.
Så hela året har vi sprungit i möten och försökt hitta lösningar, hitta andra sätt att göra det på. Flera gånger både hoppats och trott att det nog faktiskt finns en väg framåt. Turerna har varit många, men: varje gång har det spruckit.
Och nu kan vi inte längre köpa oss tid för en lösning som aldrig infinner sig.
Det är hur tråkigt som helst, för det är alldeles för många nummer och artiklar som aldrig blir gjorda. Det saknas knappast musik, artister eller spörsmål att uppmärksamma. Och det är ett gäng prenumeranter som aldrig får sina Sonic-nummer som de betalat för (vad som händer där ber vi att få återkomma om). Men går det inte så går det inte. Och det har ändå pågått lite längre än vad det borde.
Det första och de nittiotvå följande var jobbigast. Likafullt var alla nummer var ett nöje, ett liv, en mening. Själv kunde jag till och med ta ut lön varje månad i sexton-sjutton år. Ett tag var vi fyra-fem personer som gjorde det plus arvoden till skribenter, fotografer, illustratörer och så fick tryckeriet sitt, redovisningsbyrån sitt, revisorn sitt, hyresvärden sitt, CD-presseriet sitt, Stim sitt, distributörer och återförsäljare sitt och Skatteverket sitt och Posten/City Mail sitt. Det var garanterat fler som fick sitt. Känns helt overkligt i dag.
Sedan kom lågkonjunkturen 2008, smartphones, sociala medier och allmänt teknikskifte, en skivbransch i mångårig kris (och när den väl reste sig behövde den inte längre en old school-tidning ty nu kunde de annonsera inne i Spotify och hela »kretsloppet«, där en tidning som Sonic investerar i att skriva om artister och skivbolagen investerar tillbaka i form av annonser, slogs i bitar), en massa annat spelade också in (gratiskultur, hårdnad konkurrens om läsarnas tid, etc), och det lilla som hade funnits av marginaler försvann rakt framför våra ögon varje minut. Det spelade ingen roll att kostnader kapades här, kapades där, att folk sa åt oss att göra si eller att göra så, det gick ändå aldrig kapa i samma takt som intäkterna försvann, det gick helt enkelt aldrig komma ikapp.
Ingenting förbättrades av att vi alltid befunnit oss i ett ingenmansland mellan kulturtidskrift och kommersiellt magasin eller att det med decimerad personalstyrka blev svårare att hitta tid, och pengar, till de sidoprojekt som företaget så väl hade behövt vika in på för att ha en chans.
Annat har hänt längs vägen som inte direkt hjälpt oss framåt.
Det är som det är.
Det är ingen rättighet att få hålla på med det här. Men så länge en får göra det är det ens förbannade skyldighet att göra sitt yttersta – och just det, törs vi påstå, har vi gjort.
Tack till alla som bidragit och medverkat och läst och uppmuntrat och tipsat och kommenterat och gjort det värt insatsen många gånger om.
OBS! Sajten påverkas ej av detta och kommer att leva vidare. Det vanliga Sonic-flödet kommer sålunda fortsätta.
Mvh Pierre Hellqvist”
Fotnot: papperstidningar om musik inkluderar fortsatt exempelvis Gaffa och Lira.
Lars Nylin
