Niina Palm stod vid ett vägskäl. Villkoren för kulturarbetare kändes orimliga. Skulle hon fortsätta som artist och låtskrivare eller välja en annan väg? För att få vägledning skrev hon ett inlägg i en facebookgrupp för musiker. Gensvaret har nu resulterat i en podcast om hur man skapar mångfald, jämlikhet och schysstare arbetsvillkor i musikbranschen.
Podden som får premiär den 19 augusti kommer att gästas av bland andra kompositören och sångaren Jan Hammarlund, och Linda Portnoff, tidigare VD för Musiksverige.
Vem är Niina Palm/Unelma?
– Jag är väl vad man brukar kalla för en singer/songwriter men jag ser mig själv lite mer som låtskrivare. Min stil är inte statisk utan mina inspirationskällor och drivkrafter bakom låtskrivandet ändras hela tiden, men mitt melodispråk och mitt sätt att arrangera, inspirerat av nordisk och irländsk folkmusik, har löpt som en röd tråd genom allt jag gjort.
– I samband med projektet ”Motståndskraft” fattade jag det svåra beslutet att överge artistnamnet Unelma som jag använt sedan 2006 och bara kalla mig Niina Palm. Detta eftersom min patent på namnet gått ut, namnet används av andra artister. Jag är just nu inne på svenska och mer vardagsbeskrivande sångtexter och då jag inte vill gömma mig bakom ett artistnamn när jag lyfter frågorna i ”Motståndskraft”. Dessutom vill jag att de som lyssnar på min podd och blir nyfikna på min musik enkelt ska kunna hitta den.
Varför startar du ”Motståndskraft”?
– Jag har länge velat lyfta frågorna i ”Motståndskraft” och funderade på hur jag skulle göra det. Jag ville inte välja ett alltför tungt projekt, till exempel ett projekt som innebar många hinder på vägen från idé till verklighet. Jag minns inte exakt hur idén till just en podd föddes, men jag är väldigt glad att jag kom på den idén, för det har både känts lätt att göra podden och varit givande kreativt. Jag har insett att journalistik är väldigt kreativt, i alltifrån att formulera intervjufrågor till klippning.
Upplever du att situationen för artister och låtskrivare blivit sämre under de år du varit verksam?
– När jag 2010 gick på låtskrivarutbildningen Musikmakarna där en del av kurslitteraturen var boken ”Musik som levebröd”, om hur man når målet att leva på musiken, så tycktes vägen dit väldigt svår och branschen hård. Men när jag läser boken nu, flera år senare, så känns den verklighet som boken handlar om ändå snäll i jämförelse med hur det är idag.
– Boken är utgiven för tretton år sedan och det kan tyckas som en kort tid för villkoren att förändras så drastiskt, men musikbranschen är väldigt påverkad av den tekniska utvecklingen som ju rusar fram. Boken utspelar sig i en tid då det fortfarande räckte med standardiserade marknadsföringsmetoder och då det fortfarande fanns en chans för helt okända band att bli recenserade i stora tidningar. I en annan bok med samma tema, utgiven fem år senare, betonas istället vikten att vara innovativ i sin marknadsföring och att själv skapa och publicera sin framgångssaga på nätet. Ett annat exempel på den ändrade verkligheten mellan tidpunkterna för böckerna är förändringen i resonemanget kring gager: I ”Musik som levebröd” säger man att musiker självklart ska ha gage, och i den senare boken säger man att man inte har någon som helst rätt att kräva gage om man inte drar publik, att man istället måste tänka på vilken risk arrangören tagit som bokat en oetablerad artist, och att det slit man som artist lagt ner själv är helt oväsentligt i sammanhanget.
Var står du nu – vill du fortsätta som artist?
– Drömmen om att slå igenom handlar nog för många av oss musikverksamma egentligen om drömmen att kunna leva på musiken. I nuläget är ju ett strävande mot kändisskap eller etablering ofta en förutsättning för att också kunna få betalt för sitt arbete. I alla fall om du vill framföra egen musik. Min dröm om att kunna få betalt har nog egentligen hela tiden bara handlat om att kunna hålla på med musiken mer och att kunna hitta medmusiker eftersom de då också får betalt. Genom duktiga medmusiker kan man själv utvecklas som musiker och låtskrivare och lyfta sina låtar, och genom detta får man även bättre förutsättningar att beröra och glädja andra med sin musik, men jag skulle vilja leva så utan att bli någon offentlig person. Jag tror att ett sätt att göra denna vision till verklighet, är genom en kulturpolitik som gör att även mindre scener kan ge betalt, så att man kan leva enkelt men bra som okänd artist och musiker. Att i avsaknad av detta försöka attrahera dem med mest makt och försöka anpassa sig till strukturer som man tycker är fel, det känns för mig destruktivt och är inte värt det. Om den vägen är det enda alternativet för den som vill satsa på musiken, så skapar jag hellre min egen gemenskap och verkar i den.
– När jag släpper nästa skiva kommer denna att knyta an till podden. Det var också en anledning till att börja lyfta frågor om mångfald, jämlikhet och schyssta arbetsvillkor i musikbranschen, att skapa en sfär som känns meningsfull att verka i som artist. Men- eftersom jag genom detta och även genom andras initiativ, inte minst metoo- rörelsen, fått bevisat att fler längtar efter jämlikhet och genuin gemenskap ute i den många gånger kalla musikbranschen, så tror jag på att förändring kan ske, och därför lämnar jag ändå dörren till musikbranschen halvöppen.
