21 augusti 2017

NYLIN Om censur (och sådant som alla borde tvingas höra)

Att Spotify som kommersiellt företag tar sig rätten att ta bort den dynga som vit makt-musik är – såväl konstnärligt som etiskt – kan bara applåderas. Applåderas högljutt. Däremot så känns det som en farlig och dessutom omöjlig policy att säga att tjänsten tänker ta bort även annan musik som ”uppviglar.”

I veckan skrev Spotify i ett mail till startup-tidningen Breakit.se:

Musiken i vår katalog kommer från hundratusentals olika skivbolag och aggregatorer över hela världen, det är också dessa som ansvarar för innehållet som de levererar. Olagligt innehåll eller material som uppviglar till hat eller våld gentemot ras, religion, sexualitet eller dylikt, tolereras inte på musiktjänsten. Spotify vidtar omedelbart åtgärder för att bedöma och ta ner materialet så snart det uppmärksammats.”

En som reagerade var DN-journalisten Fredrik Strage. Till samma Breakit säger Strage bland annat: “De vill väl framstå som snälla och som att de tänkt igenom den här frågan – men det har de inte. Nu förbinder de sig mer eller mindre att plocka bort en otroligt stor mängd musik. En stor del av min skivsamling skulle till exempel behövas rensas ut från Spotify om den här policyn ska tillämpas fullt ut”.

Det är bara att hålla med. Tyvärr, var jag nära att tillägga. För vad vi än tycker om texter som går över gränsen i frågor som sex och religion måste det ändå få finnas en konstnärens och lyssnarens frihet att avgöra den gränsen.

Med övermänniskoideal är det något helt annat. Om de idealen dessutom kompas av usel schablonrock av testosteronstinna slarvigt rakade män finns det inga som helst skäl att ha kvar den i utbudet.

*

Pang! Sa det. Eller rättare sagt: Avicii sa det! Och så var listorna helt förändrade.

*

Kontroversiellt av ett helt annat slag: Joakim Lundell. Jag frågade häromdagen mina vänner i sociala medier om en förklaring till fenomenet Lundell, tidigare Jockiboi. Åsikterna vällde in. Från de som ser Lundell som det slutliga besviset på att tiden är galen, till de som hyllar honom som en vass skildrare av samma tid – som YouTubare, DJ och entreprenör. MI lär få återkomma i ämnet, helt klart är att Stefan Hallgren och andra på Ninetone Records har en plan med Lundell som inte inskränker sig till dagsländeri.

*
Förre Def Jam- och Warner-bossen Lyor Cohen är i sin roll som global musikchef för YouTube minst sagt frän mot musikindustrin på sin blogg. Han tycker sig inte alls känna igen problemen med exempelvis ”safe harbor” utan anser tvärtom att detta möjliggör musiksatsningar från YouTube eller Facebook. Cohen har en blogg på YouTube, som syns längst ner i denna summering från alltid alerta Music Business Worldwide: https://www.musicbusinessworldwide.com/lyor-cohen-youtube-pays-out-more-than-spotify-for-ad-supported-streams-in-the-us/

*

VECKANS ALBUM: GRIZZLY BEAR Painted Ruins [RCA/Sony]. Jag har länge fascinerats av det här New York-bandet utan att riktigt nå behov av pojkrumslyssnande. Möjligen kommer det dit med detta sjätte album, det första på fem år och på många sätt deras mest lättillgängliga. Grizzly Bear känns arenamässiga lite på samma sätt som Radiohead och Arcade Fire. Dvs det är popmusik egentligen lite för klok och ambitiös för att den på ritbordet ska kunna nå brett. Men i realiteten är vi väldigt många som generation efter generation söker pop och rock med ordet ”arty” kopplat till sig, och här finns ett av de mest lyckade exemplen i dag. Referenser kan vara de nämnda banden, men även Talk Talk, Fleet Foxes eller 60-talets folkpsykedelika. Grizzly Bear är (ännu) inget band som blixtrar till med riktigt stora låtar, så betyget blir för nu ++++. Men här finns drömska sekvenser som mer än väl når högsta betyg.

*

Amplify heter en ny musictech-inkubator som drivs av bland andra Andreas Liffgarden, från tjänsten Soundtrack Your Brand, och bland sina stöttare har Sony Music. Spontant låter det som ett mycket bra tillskott i en tid när musiktech borde vara betydligt mer förekommande än vad den är, inte minst har ju Spotify med all tydlighet visat att tech i vår industri är något som svenskar behärskar. Amplify drivs ihop med Kungliga Musikhögskolan och teamet är i sin helhet Liffgarden, Epidemic Sound-grundaren David Stenmarck, investeraren Martin Gemvik och entreprenören Karl Mikael Cakste. VD blir Åsa Otterlund, som tidigare bland annat investerat i musikstartups via Almi Invest. I dagsläget har Gestrument och Stagecast inlett samarbete med Amplify.

*

Apropå Amplify är det lite intressant att se Epidemic och Sony Music i samma uppställning…

*

Föreställningen Bowie i Berlin med bland andra Magnus Carlson, Jennie Abrahamsson och Moto Boy är en formidabel upplevelse som går långt bortom nostalgitårar. I Stockholm i veckan backades de många sångarna (det är även en kör och därtill sjungande musiker) inför storpublik på Gustaf Adolfs Torg av Radiosymfonikerna i skuggan av Operan. Jag får hålla i mig för att inte skriva att detta är det bästa, alla kategorier, som erbjudits av svenskar på senare år. För ja, föreställningen dyker upp regelbundet, med skiftande medverkande men alltid med geniet Hans Ek som dirigent och arrangör. Borde definitivt bli skiva och borde dessutom vara tvångslyssning för alla som följde Bowie geni hans magiska karriär.

Lars Nylin