Ni som är på Way Out West bör inte missa panelsamtalet Musikens Makt. Den understryker hur 
evigt styvmoderligt behandlat det som etiketteras pop är de med makt över kulturpolitiken, menar MI:s Lars Nylin.
Pop är inte kultur. Pop är kommers och ska bära sig själv. Båda dessa påståenden har sina poänger, men håller ändå inte för det minsta av granskning. För bortom toppen på Spotyfylistor, och en vulgärbild där popstjärnor och popentreprenörer lever sina evigt luxuösa liv i Miami eller Saint Tropez, finns alltid 99 % popscen som är lika långt från dessa miljöer som någonsin en orkestermusiker eller för den delen en teatergrupp.
Här handlar det om popentusiaster som i skymundan på ideell basis eller för kaffepengar arrangerar gigs, spelar själva eller ger ut musik. Visserligen fantiserar säkert även många av dem om Miami och Saint Tropez. Men att detta perspektiv, att pop förmodas sikta mot de breda massorna, ska vara ett hinder för stöd från myndigheter, medan annan musik får det, är bortom bisarrt. Mycket av det som rubriceras pop, möjligen det mesta, är därtill minst lika kreativt och smalt som någonsin konstmusik, folkmusik och jazz.
Sällan har jag sett snedvridningen så tydligt illustrerad som i den rapport, Musikens Makt, som Svensk Live och Studiefrämjandet Väst, tagit fram. En rapport som presenteras i ett panelsamtal på torsdag i samband med Way Out West Talks.
Jag har bara hunnit ögna rapporten, men några punkter gör mig minst lika arg som Jerry Lee, för att parafrasera en gammal låt av gruppen Perssons Pack:
* Västra Götalandsregionen betalade år 2016 ut 531 miljoner kronor till det regionala musiklivet. 502 (!) miljoner av dessa gick till Göteborgsoperan och Göteborgssymfonikerna, som får nära en miljon per spelning i stöd. Samtidigt får musikföreningen Beardmen i Skövde ett stöd på endast 1000 kronor per konsert.
* När Statens kulturråd ska fördela verksamhetsbidrag till arrangörer bortser man från riksdagens kulturpolitiska mål och ger 35 procent av stödet till jazzarrangörer, medan arrangörer av popmusik med alla dess genres får nöja sig med 8 procent – en andel som minskade mellan 2016 och 2017.
* Statens kulturråd ger även stöd till riksorganisationer för vidareförmedling till dess medlemmar. I fjol nekades en enda riksorganisation stöd och de arbetar med popmusik.
I rapporten sägs det också att personer knutna till Statens musikverk medvetet hindrat stöd till ny popmusik och att regeringen inte anser att svensk popmusiks drygt 70-åriga historia är värd att bevara, till skillnad jazz, visa och orkestermusik. ”Ni får väl söka regionala pengar” är kulturdepartementets svar till organisationen Svenskt Rockarkiv, enligt rapporten.
I ett pressmeddelande skriver avsändarna:
”Maktens Musik visar hur samtidens och framtidens musik ständigt exkluderas genom ålderdomliga strukturer och en passiv kulturpolitik. Ansvaret för detta faller tungt på kulturminister Alice Bah Kuhnke och kulturmyndigheterna.”
Det är att stryka under med en rödpenna som är vattenfast åtminstone till vallöftena ska annonseras. För inga partier är bättre än andra i detta ämne, det bör för säkerhets skull understrykas.
Programmet på torsdag inkluderar en presentation av rapporten av Joppe Pihlgren, verksamhetsledare Svensk Live, och sedan en paneldebatt med Per Alexanderson, underhållningschef Liseberg och ordförande Svensk Live,
Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig kulturdepartementet, Grith Fjeldmose, operasångare och ledamot i GöteborgsOperans styrelse samt första vice ordförande i Göteborgs Kulturnämnd,
Marita Isaksson, konstnär och ordförande Svensk Lives unga arrangörsnätverk.
Fr.o.m. 10 augusti kl. 09.00 finns rapporten tillgänglig i digital form på svensklive.se. Trycka exemplar finns för utdelning i samband med presentationen på Way Out West.
Som sagt: missa inte detta om du är på Way Out West. Rapporten ger givetvis inte alla perspektiv på hur det är att arbeta med populärmusik i Sverige 2017, men den pekar tydligt på saker som skvallrar om en allmän attityd som vi är många som upplevt och upplever – oavsett om det handlat om momssatser, musikexport eller fonogramstöd, för att bara rycka några exempel i verkligheten att jobba med något som alltför många ser något som katten dragit in.
*
I dag tisdag hade Cornelis Vreeswijk fyllt 80 om han varit i livet. Den som har DN digitalt kan läsa vilka val tidningen gjorde när den i helgen uppmärksammade 80-årsdagen här http://www.dn.se/kultur-noje/musik/cornelis-vreeswijk-80-ar-har-ar-7-latar-av-trubaduren/. För er som inte har det kan vi avslöja att låtarna som DN valt är ”Vaggvisa för Bim, Cornelis och alla andra människor på jorden”, ”Fimpen”, ”Personliga Person”, ”Turistens klagan”, Skyddsrumsboogie”, ”Jenny Jansson” och ”Jag har en spricka i läppen”. Vilken tycker DU är Cornelis största enstaka låt?
*
Kaliffa är nu etta på svenska Spotifyllistan med Helt seriöst. Men det är inte Högdalenkillens mest streamade låt, medan Helt seriöst är uppe i 6,7 miljoner streams ligger Spontanitet över 10. Så kan det gå till i den nya tiden.
*
Plötsligt ser jag i Stockholms tunnelbana skyltar med reklam för Ed Sheeran på Friends och Ullevi. Jag hinner tänka, ”oj, hur tusan kunde jag missa det?” innan jag inser att det är 2018 som Sheeran kommer hit. Livescenen jobbar numera med viss framförhållning.
*
I helgen gästade Justin Vernon i Bon Iver oannonserat Brännö Bryggan på västkusten. Avdelningen ”Om tio år kommer 5000 att påstå att de var där”….
Lars Nylin
