Hatet. Det sjuka hatet. Så ogreppbart, så omöjligt att stoppa följderna av. MI:s Lars Nylin om dådet i Manchester.
Oundvikligt känns det ännu närmare och ännu hårdare i många aspekter när det handlar om terror i samband med musik. När det dessutom handlar, med all säkerhet, om barn och unga med samma musikglädje och livsdrömmar som ens egna barn.
Det går givetvis inte att gradera sorg och vidrigheter av det här slaget men det går heller inte sådana gånger att slå ifrån sig den mänskliga reaktionen: ”Det kunde lika gärna ha varit mina älskade, det kunde ha varit jag.”
Dessutom är det ju för oss som älskar musik på något vis extra obegripligt att sikta in sig just på konserter. Få platser i livet är så förknippade med värme, känslor, kärlek, samhörighet.
Senast jag skrev en sådan här krönika var efter Bataclanattackan i Paris i december 2015. Den gången fick det absurda våldet 89 offer, när detta skrivs är 22 offer bekräftats i Manchester Arena. Vi är väldigt många förlorare i detta. De närstående, den empatiska delen av mänskligheten, men även musikbranschen i sig.
Kan branschen lära sig något av detta? Jag kan inte se det. Att öka och öka och öka säkerhetskontrollerna är nog tyvärr det enda. Jag noterar här och där att kontrollen anses ha varit betydligt mindre just på Manchester Arena jämfört med den i exempelvis nämnda Friends, så vittnar i alla fall på tisdagsmorgonen bekanta som besökt båda.
Jag tänker efter dådet i går kväll i Manchester på de drabbade och deras nära. Jag tänker på vänner som skickade iväg sina barn för att se Ariana Grandes världspremiär för ”The Dangerous Woman Tour” på Friends Arena för bara två veckor sedan. Den känslan av ovannämnda ”det kunde ha varit vi” som de torde uppleva i dag unnar jag ingen.
Men jag tänker också på den gången när dottern, då 15, fick åka iväg ensam på en festival nära just Manchester.
Skulle jag ha gått med på det efter det som hände i går?
Knappast, och då har det sjuka hatet segrat för ett tag.
Lars Nylin
