MI:s Lars Nylin har i veckan fastnat i två heta diskussioner i branschen. Han överlevde skärselden och summerar här.
Under en normal vecka i MI-rollen uppstår det ganska sällan längre heta diskussioner, öga mot öga eller i sociala medier, som engagerar folk från branschens alla läger. Denna vecka fastnade jag i två, garnerat med skilda åsikter om vad Record Store Day utvecklat sig till.
Kort sagt: det innebar ovanligt spännande scenarios i en bransch som må vara relativt liten, men som påverkar människors vardag mer än de de flesta. Här kör vi.
SPÄNNANDE SAMTALSÄMNE 1. Under visst inslag av pukor och trumpeter presenterade pop-professor Jan Gradvall det nya musikbolaget StereoStereo i tidningen DI Weekend (låst artikel, prenumeration rekommenderas). StereoStereo är en skapelse i regi av hiphop-bröderna Lorentz och Sakarias Berger ihop med reklambyrån Garbergs. I synnerhet det sistnämnda är en udda krydda.
I sociala medier ropades det ”Eureka!” och talades om ett första exempel på den nya tidens svenska musikbolag. Vare sig major eller indie, bara kort sagt NU. Man slickade i sig uttalanden i artikeln som: ”Musik i dag handlar mer om kommunikation än försäljning. Människorna här (Garbergs) kan mer om hur man når ut med sin produkt än vad de stora skivbolagen gör.”
Och projektet är tveklöst väldigt intressant. Inte minst har Garbergs ofta visat upp en god fingertoppskänslighet i att kommunicera mot den publik man förmodar attraheras av exempelvis Lorentz & Sakarias. Dessutom eggas jag instinktivt av att vissa advokater för major-kulturen direkt högg och slog fast saker som: ”Robyn behövde minsann majors för att nå ut!” Det har trots allt runnit en massa digitalt vatten under broarna sedan Robyn skapade sitt Konichiwa.
StereoStero kan bli en mycket stark aspirant på att ta den position som exempelvis Chance The Rapper med team tagit i USA. Det vill säga att i princip helt runda gängse nedärvda sätt att verka i en bransch som mejslats ut i ett halvt sekel och givetvis här och där har pensionsfärdiga lösningar och låsningar.
Det jag däremot anser missades i DI Weekend är att majors och stora indies blivit enormt mycket alertare och självgående bara de senaste åren. Man har inhouse kreativa avdelningar som ofta jobbar så vasst det överhuvudtaget är möjligt i det mäktiga virala bruset. I dag har man även detaljer som formgivning på lönelistan, man kan kasta sig ut i den virala rymden minst lika snabbt som en reklambyrå. Vägvalet står snarast i att överhuvudtaget ha bolagshemvist i en tid när den som inte tycker sig behöva en ”bank” och allmän branschkunskap kan kasta sig rakt ut på egen hand.
En annan sak som måste vägas in är hur managementdrivna artistkarriärer ofta blivit. Många gånger är det där de centrala besluten tas. Det blir i det perspektivet mindre intressant om den som ger ut – ”droppar” som det heter numera – är major, indie eller DYI.
Men detta satt åt sidan: StereoStereo är ytterst välkomna att skaka om oss.
*
SPÄNNANDE SAMTALSÄMNE 2. På techsajten Breakit.se skrev Olle Aronsson i veckan en intressant krönika på vinkeln att om rykten om försäljning av Spotify är sanna – vad händer då med den svenska startup-communityn? Redan rubriken: ”Sverige kommer att drabbas av identitetskris om Spotify köps upp” gjorde mig svårt nyfiken.
Nu har visserligen Breakit ett nästan ohälsosamt intresse i rykten kring Spotify, det tycks som om heltider på redaktionen läggs på ämnet. Men redan tanken på att Spotify köps av exempelvis Google och får huvudkontor i Mountain View i Kalifornien – alls inte osannolikt i tider av stundande börsintroduktion – vore i så fall en ännu högre grad alarmerande sak i musikbranschen.
Jag testade ämnet på sociala medier och föga överraskande var åsikterna 50/50. Detta mellan de som inte tror att en försäljning påverkar oss i musikbranschen nämnvärt (”Det går ändå inte att kommunicera med Spotify”), respektive de som tror att det skulle vara helt fatalt i ett läge när en så gigantisk del av intäkterna kommer från en tjänst i grannskapet – en åsikt framförallt framförd av vänner på majors.
Personligen kan jag inte förutspå något drastiskt sammanbrott. Om Google, eller rättare sagt ägarbolaget Alphabet, köper skulle man vara vansinnigt dumma om man inte utnyttjar att Sverige även framgent kan fungera som en evig frontmarknad.
Dessutom har jag läst att 70 % av omsättningen i streaming är katalog, denna arbetas ändå inte särskilt ”svenskt” i dag.
Topp 100 är numera – Melodifestival och Så mycket bättre undantagna – i princip globala fenomen så inte heller där tror jag att det skulle inverka radikalt om de centrala spellistorna i ännu högra grad styrdes från USA.
Spontant blir jag för egen del mest nyfiken på hur exempelvis Apple skulle agera i en sådan situation. För en som inte sitter på ett musikbolag existerar knappast Apple i vardagen, det är en ikon på mobilskärmen, en hyfsat bra tjänst, punkt. De finns i dag bara i Köpenhamn och känslan är att Sverige ses som ett ”lost territory”, ingen skräll med tanke på Spotifys enorma genomslag på hemmaplan. Den som har teorier om hur Apple, eller för den delen Deezer (som sköter Norden från Oslo) skulle agera i Sverige om Spotify blev USA-ägt får gärna höra av sig. Läs mer om hur Breakit spekulerar om startup-sammanhangets reaktion här http://www.breakit.se/artikel/7360/sverige-kommer-att-drabbas-av-en-identitetskris-om-spotify-kops-upp
*
När Monica Ekmark lämnar posten som ordförande för Musikförläggarna innebär det att jag för egen del får en ny ”boss” för en av uppdragsgivarna bakom MI (den andra är Ifpi) för första gången sedan jag fick det här uppdraget. Stort tack för tiden som varit till Monica, som visserligen inte agerat ”hands on” mot MI men alltid varit ett lysande stöd när vi pratats vid. Ersättaren blir en garanti för att MI även i fortsättningen får ett kunnigt öga hos MF. Eric Hasselqvist, till vardags på musikbolaget TEN, har i alla år varit mycket engagerad i det här nyhetsbrevet. Ett stort lycka till i den nya rollen (som om du behöver det, din evige guru…).
*
I morgon (onsdag) presenteras på en scen i Stockholm ett projekt från Stories/Universal som jag som gammal kataloggrävare inte kan annat än älska. Som kan läsas på annan plats handlar det om att producenten och arrangören Peter Nordahl tagit Ted Gärdestads gamla mastertejper och sedan skrivit nya orkestrala arrangemang, därtill med gott minne från de som en gång på 70-talet ramade in Teds röst med för tiden state of the art elektronik. Man kan tycka vad man vill av resultatet av greppet, vissa kommer säkerligen att etikettera det som intrång i heliga kammare. Själv älskar jag det och redan initiativet från en major att år 2017 pyssla med sådant här förtjänar fem tummar upp.
*
Record Store Day innebar samma eviga breda leende som vanligt för en som kunde lyxa sig med att bara flanera Stockholm och göra snabba nedslag i hyllor och på scener. Livedelen blev i år en flopp för egen del. För många andra hade lockats av samma artister, det blev mest att kolla in ryggar på vinylnördar och det kan jag göra andra dagar. Men några rara vinyler blev det. Och en tidning som summerar Genesis samtliga album. Ett tecken om något på att MI har lite damm på axlarna.
Lars Nylin
