21 februari 2017

GRAMMIS Michael Ilbert, under medieradar i Berlin

Historien upprepades även i år. Svenska medier inklusive MI berättade att Max Martin och Shellback var delaktiga i Grammyvinster. Vi nämnde däremot inte en svensk som varit Grammy-nominerad fem år i följd inklusive två raka vinster i kategorin Album Of The Year. Det handlar om mixgeniet Michael Ilbert, sedan tio år baserad i den legendariska Hansastudion i Berlin. Nästa vecka är han inblandad i åtskilliga Grammis-nomineringar.

Det var år 2007 som Michael Ilbert tog över en studio i det mytomspunna Hansa Tonstudio på Köthener Strasse 38 i närheten av Potsdamer Platz i Berlin.

I Hansa har namn som David Bowie, Iggy Pop, Depeche Mode, U2 – för att inte tala om svenska Kent och Thåström – spelat in klassiska album. Där hamnade Ilbert efter många år i Music-A-Matic-studion i Göteborg. Han byggde redan på hemmaplan upp ett mäktigt cv, något som han ny fyller på med tunga namn varje år. Som tekniker och mixare, gränsen flyter som bekant ofta mellan dessa roller.

Uppdrag som alltså bland annat gjort honom delaktig i två Grammy i följd för årets album. Först Taylor Swifts Red, senast med Adeles 25. Båda följder av Michaels mångåriga samarbete med Max Martin och Shellback.

– Det är sjukt stort. Jag tror ingen annan svensk ljudtekniker har fått vara med om detta. Det har hänt via att jag har jobbat med Martin (Martin ”Max Martin” Sandberg) i 12-13 år, Johan (Johan ”Shellback” Schuster) kom in efter något år.

Ändå jobbar du lite under radar där i Berlin?

– Bland media verkar det nog som att man är en doldis hemma i Sverige. Jag tycker dock inte man kan säga jag går under radarn i svensk bransch. Jag mixar fler svenska skivor än på mycket länge. I år tror jag att jag är med på tio nomineringar till Grammis. Med Kent, Laleh och Bob Hund. Dessutom mixade jag Weeping Willows senaste. Innan det de två senaste med Thåström.

Och utöver det är det en hel del ytterligare som kommit eller är på väg?

Säkert!-skivan som jag mixat har ju precis kommit ut. INVSN:s nya kommer strax, liksom Sällskapet och Pelle Ossler. Refuseds comebacksingel producerade jag ihop med Shellback, sedan mixade jag den låten och en låt till. Men jag stoppar där. Det är en del, våren ser inspirerande ut. Och då har jag inte nämnt projekt från Tyskland eller övriga nordiska länder…

Du agerar även renodlad tekniker åt Max Martin och Shellback?

– Exakt. Jag mixar inte åt dem utan är deras inspelningstekniker, ett ”soniskt bollplank” kan man kalla det.

Hur gick det exempelvis till när ni spelade in Adeles Send My Love från 25?

– Den är inspelad i London. I en liten och ganska skruffy studio, ursäkta uttrycket. Adele ville vara där då det var där hon skrev merparten till albumet 21. Det var ingen glamour, utan stenhårt arbete. Låten skrevs på plats av Martin, Johan och Adele. Allt började med att Adele spelade den där akke-gitarren som startar låten och de tyckte det lät coolt, så vi spelade in ett par takter, loopade den, Johan slängde ihop ett beat på typ 15-20 minuter. Sedan skrev de vidare tills alla delar och text fanns. Sedan sjöng hon in den på kanske en timme inklusive alla körer. Därefter kompades det lite sång, ruff mix för att kunna lyssna på till nästa dag. Vi startade vid 10-11 och slutade väl vid 18.00. Mitt jobb i dessa sessions är att se till att allt det tekniska rullar. Det finns ingen tid för misstag. Hennes sångljud, mikrofonval, signalväg. Allt hade jag testa innan hon kom dit, noggrann lyssning med hörlurar på. Allt var förberett in i minsta detalj. När jag jobbar med Martin och Johan så jobbar vi extremt snabbt och speciellt vid sånginspelningar så måste vi kunna spara alla tagningar. Kanske den första har något magiskt, då kan man inte pyssla med att testa micken typ…

Någon speciell situation från de Grammis-nominerade plattorna som du vill lyfta fram?

– Mixning ser som jobb ut ganska lika från skiva till skiva även om varje produktion och låt är unik. Men det var ju lite speciellt att vara med på sista Kent-albumet. Särskilt då vi aldrig hade jobbat ihop innan. Till en början visste jag inget om att de skulle lägga av. Så jag satte mig med första låten som jag fick, Vi för alltid. Jag tyckte att jag inte fick till mixen som jag önskade. Satt en hel dag och var lite frustrerad, gick hem för att sova på saken. På morgonen efter släppte de den där videon om att de skulle lägga av. Då trillade liksom femöringen ned. Texten, låten, produktionen, jag mixade om låten på typ en eller två  timmar och skickade den till bandet. Jag väntade lite nervöst, men fick snabbt feedback att de älskade mixen. Så enkelt eller så svårt kan det vara…

Michael avslöjar också att han är inblandad i en bok om Hansastudion som han planerar tillsammans med initiativtagaren och formgivaren Pär Wickholm:

– Det ska bli lite av en bibel om Hansa, om alla fantastiska människor och skivor, men också lite om Berlin. Vi pratar ju om minst tre decennier av väldigt viktig musikhistoria, som tar oss till i dag med en Göteborgare inblandad…

Då om inte förr kanske namnet Michael Ilbert med viss självklarhet hamras in i skallarna på oss i media.

Lars Nylin