Nyheter 19 mars 2016

MUSIKBOLAG Bolaget bakom Frans – Cardiac

Många globala bolag har visat intresse för Frans efter succén i Melodifestivalen och sedan på Spotify. Men Frans är sedan länge kontrakterad till Cardiac Records i Ystad. Ett bolag som i samarbete med Sony Music nu även når världen.

Med jämna mellanrum kommer de fram bolagen som utmanar den 08-koncentrerade musikbolagsbranschen. Som Dolores Records, Gain och i dag Woah Dad! i Göteborg. Ninetone Records i Sundsvall. I decennier Mariann i Skara.

Den senaste tiden motsvarighet till denna intressanta bryta mot branschens oskrivna regler är Cardiac Records i Ystad. Bolaget har nosat på rampljuset redan tidigare. Badpojkens Johnny G var etta på singellistan förra året. Men med Frans If I Were Sorry har det smällt till rejält. Bolagets Fredrik Andersson berättar att ett antal storbolag hörde av sig redan efter Frans vinst i deltävlingen i Gävle. Fler har ställt sig i kön senare. Men förgäves, Frans är knuten till Cardiac Records och Cardiac har i sin tur sedan förra året ett globalt samarbetsavtal med Sony Music.

Ansikte utåt för bolaget är just Andersson. 41-åringen har en bakgrund i Österlens nöjesliv, pappan drev ett bekant danspalats, och blev själv omtalad på riksplanet när hans grupp Elias år 2006 backade just Frans i VM-hitlåten Who’s Da Man (för övrigt utgiven på ett annat litet landsortsbolag, Pama). Sedan följde några år med skiftande planer innan man fick struktur på det som i dag är Cardiac.

Navet i Cardiac är skivbolagets studio vid Stortorget i Ystad. Den topputrustade studion driver Fredrik Andersson ihop med kollegan Ingvar Irhagen. I dag innebär Cardiac såväl skivbolag som förlag och management (bland annat för Frans).

Fredrik Andersson beskriver sitt fynd Frans (Jeppson-Wall) som ”En unik, okonstlad, superbegåvad påg.” Till lokaltidningen Ystads Allehanda säger han när han får frågan om det i den nuvarande hysterin är svårt att bromsa:

– Det är vi faktiskt alla rätt så duktiga på. Vi säger mycket mer nej än ja, på ett vänligt vis. Det ska kännas kul hela tiden, inte bli för stressat.

Närmast väntar möten med SVT om Eurovision Song Contest. Om hur numret ska se ut i finalen i Globen i maj. En annan sak är att sortera i alla låtförslag man får, men där är budskapet tydligt: det får ta sin tid.

När han får frågan hur det känns personligen blir svaret:

– Jag är kreatör. Precis när det var klart, kände jag: ”Fan va kul”. Jag var stolt, rörd, glad. Jag grät, jag skrattade. Sedan var jag lugn. Så är det nästa grej i mitt huvud. Tyvärr, eller jag vet inte vad jag ska säga. Eller så här: Nu har vi gjort så bra som vi har kunnat, det har gått jättebra. Nästa. Så funkar jag.

Han fortsätter:

– Jag måste citera min mamma, det hon sade när hon ringde mig efter att Frans vunnit: ”Jag ska aldrig mer säga att du ska skaffa dig ett riktigt jobb.”

En av låtskrivarna bakom If I Were Sorry, Michael Saxell säger till MI som svar på frågan: ”När förstod DU att det kunde gå hela vägen?”:

– För min del fattade jag när Frans gick upp på genrepet i Gävle och levererade. Som han levererade. Och hade publiken med sig efter fyra takter utan yviga gester och konfettikanoner. I en låt som inte följde gängse melodifestivalklyschor. Frans gjorde det på sitt eget sätt. Vid varje genomgång, rep och inför kameran. Olika varje gång och alltid briljant. Jag hade ju sett den lille killen för tio år sen. Han som var så söt å bra å hade skön karisma. Men hade förstås ingen aning hur han skulle agera på scen nu såpass många år senare. Mantrat som ringde i mitt huvud var ”a star is reborn”!

Lars Nylin