6 november 2014

UTGIVNINGAR Bob Dylan, Woodstock 1967: The Basement Tapes Complete

Bob Dylan and The Band The Bootleg Series, Vol. 11 / The Basement Tapes Complete [Columbia / Sony Music]

I veckan fick jag ett mail från en branschkollega i London, som först nu – efter 18 års vänskap och ett flertal långa middagar i London, Cannes, Berlin, Köln, Stockholm och Göteborg – berättade att han hade varit i studion med Bob Dylan i London 1966… Jag visste inte ens att Dylan spelade in något i London det året.

”No, he didn’t actually record that night, but spent a lot of time messing about, changing from Guitar to Piano and back and generally winding everyone up. Tom Wilson was producing and it was a secret session that night and I was the only one invited. Not many people know that it took place as there was no end product. This was during the tour and at the old Oriole Studios in Bond Street opposite my office at CBS, who had taken over Oriole the year before.
This was in his difficult period and I was surprised at his behaviour. It was the first time I’d ever seen an entourage around an artist and I found it embarrassing and petty. Most disappointing. Tom and I had become friends after his work with Simon & Garfunkel and that’s how I was there. Tom was a lovely man who died too young.”

En Dylanist som undertecknad får naturligtvis gåshud av den där historien – och fler med mig (jo, jag har testat den på några vänner de senaste dagarna). Dylan fascinerar. Allt. Även det man vet att han har gjort – eller har hört om, eller rentav hört redan tidigare. Som The Basement Tapes, inspelade i ett rosa hus utanför Woodstock i februari-december 1967.

Woodstock är landsbygd. Och är det något man direkt slås av när man lyssnar på den 138 spår omfångsrika nu äntligen officiellt utgivna och (av The Band-medlemmen Garth Hudson ljudmässigt restaurerade) 6CD-boxen The Basement Tapes Complete så är det verkligen att det låter ”som på landet”. Det är avslappnat, orakat, opolerat, smuts under naglarna och en doft av både lada, ängsmark, åker och skog. Och detta skapat samtidigt som hela den stora musikvärlden utanför exploderade i ett psykedeliskt färgsprakande skimmer.

Så här skriver Randall Roberts i LA Times om The Basement Tapes Complete:

”Taken as a single seven-hour-plus narrative told in music, the recordings bear witness to the birth of a new Dylan, one for whom songs are restless creations that gain strength with each new interpretation. At the same time, the set time stamps the moment when the most important American musician of the 1960s vanished from New York City to a place a train ride away in the Catskills.

Here, setting up life in an 11-room house called Hi Lo Ha, the Dylan family made a home. And many days around 1 p.m. he’d head nearby to a house called Big Pink to hook up with his band. According to Dylan biographer Clinton Heylin, most days they’d smoke a joint and set to work making songs.”

Att lyssna på den här ljuddokumentationen av Woodstock 1967 (ett stillsamt litet samhälle som fortfarande inte kunde associeras med den stora rockfestival som ett par år senare kom att vända upp och ner på allt) känns nästan som att stå och titta Picasso över axeln när han mitt under det brinnande andra världskriget för sjuttio år sedan stod och målade sin enkelt symboliska fredsduvor på porslinstallrikar i Antibes på Franska Rivieran. Man förstår att ett antal stulna bandkopior i slutet av sextiotalet kunde ge upphov till det halvmiljonsäljande bootleg-albumet Great White Wonder.

Årets nobelpristagare Patrick Modiano är en ytterst värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur. Men nästa år borde det äntligen vara Bob Dylans tur.

There’s some interesting stuff in there, sa Garth Hudson när han förra sommaren en kväll hälsade på hos VIDAR, Anna Ternheim, Jerry Marotta, ljudteknikern Adam Armstrong och mig i Dreamland Studios i Woodstock. Vi satte uppe i köket och pratade tills långt efter midnatt.

Let’s see how it turns out! sa han och log.

”It turned out just fine, Garth!”

Fast ingenting av det som spelades in i källaren på det mytomspunna huset The Big Pink var ursprungligen tänkt att ges ut. Vissa låtar dök därför första gången upp med artister som Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity (This Wheel’s On Fire, som Dylan fortfarande spelar på sina konserter), Manfred Mann (Quinn The Eskimo, som med titeln Might Quinn blev en engelsk megahit), Fairport Convention (Million Dollar Bash), The Byrds (You Ain’t Going Nowhere), Peter, Paul & Mary (Too Much Of Nothing) och Miriam Makeba (I Shall Be Released). Samt naturligtvis även The Band.

I’m Not There, det elfte spåret på boxens tredje cd, fick först för några år sedan sin första officiella utgivning som titellåt i soundtracket till filmen med samma namn – och ändå är det tveklöst en av Dylans starkaste låtar någonsin. Andra pärlor i spåren är inledande Edge Of The Ocean, countryklassikern I Forgot To Remember To Forget, Hank Cochrans Still In Town, alla de i stycket ovanför uppräknade titlarna som andra artister fick ärva från sessionen – och… och… och.

Dylans nästa studioalbum Shadows In The Night, som enligt förhandsryktena består helt av låtar från Frank Sinatras repertoar (!) släpps först nästa år. Men årets julklapp är redan här.

PS. För den som främst är intresserad av hur man skriver moderna hits, avsedda för högt avancemang på Billboard-listan i USA idag, finns det dock inte särskilt mycket att hämta här. Om man nu inte samtidigt råkar vara utrustad med extremt bra öron, förstås…

Claes Olson