utgivningar 15 augusti 2013

UTGIVNINGAR Ny svensk jazz och amerikanska femtiotalsmästare

Den svenska gruppen City Nights är aktuella med ett album som får MI:s jazzskribent Göran Olson att hylla gruppen som ”årets mest laddade”. Rosor får även en dansk konsertinspelning med Bernt Rosengren (bilden) och en välmatad 10CD-box med pianisten Bill Evans.

City Nights City Nights [Reach Up / Plugged]

City Nights har en intressant laguppställning där Nils Janson spelar trumpet och keyboard, Andreas Hourdakis (som även ingår i Magnus Öströms grupp) är gitarrist och bredvid honom hörs basisten Martin Höper (som på nittiotalet spelade tillsammans med Janson i Fredrik Norén Band) och trumslagaren Chris Montgomery (som har hörts med The Beginners och gitarristen Erik Söderlind). Musikerna kommer från olika musikgenrer vilket borgar för en omväxlande repertoar där musiken intar oväntade former och uttryck. Lite oväntat är det att Nils Jansons trumpet (som även hörts med bl.a Mando Diao och – betydligt jazzigare – i Klas Lindquist Nonet och Stockholm Jazz Orchestra) har skrapat bort en del influenser från främst Freddie Hubbard och närmat sig Miles Davis sista period. Det har också fört med sig att han även förekommer som keyboardspelare.

Det är en mycket fräsch och energigivande musik som presteras. Vill man göra en snabbanalys så är det naturligtvis lätt att dra paralleller till Miles Davis, men musiken innehåller mer än så. Nils Janson har utvecklats starkt de senaste åren där han arbetat fram en personlig framtoning som inger konstnärlig respekt. Han är en medveten mogen musiker där han sätter sigill på gruppens kompositioner och sound i en stil där rock från sjuttiotalet, fusion och indiepop blandas med jazzingredienser. Raffinerat smidigt och med dynamik. Jag vill gärna utropa City Nights till en av årets mest laddade svenska grupper. Kollektivkänslan är stark och ger profil. Hourdakis sköna gitarr skall premieras såväl när den är i solofokus eller när den sänder accenter.

I samband med utgivningen firar gruppen albumet med en releasespelning på Brooklyn Bar på Horntulls Strand i Stockholm 4 september. GO

Bernt Rosengren In Copenhagen – Live At JazzCup [Stunt / Naxos]

Bernt Rosengren är väl hemmastadd i Köpenhamn. Där har han spelat i Danska Radions Big Band och Danska Radions Jazzgrupp. I mindre grupper har han bland annat hörts med gitarristen Dough Raney.

Den här inspelningen är gjord live på JazzCup i Köpenhamn 2012. Skivan har producerats av kvartettens basist Jesper Lundgaard. Ole Koch Hansen är pianist och trumslagaren heter Niclas Campagnol. Den sistnämnde är ett nytt namn för mig, men i de danska jazzkretsarna betraktas han som en framtidsman av mått.

Melodivalet är av standardtyp. Autumn Leaves, I’m Old Fashioned, Body And Soul, There Will Never Be Another You och Lover Man hör till den skaran. Bernt Rosengrens JazzCup Blues rundar av konserten – en konsert som bjuder på äkta fullkornsjazz. Rosengrens spel engagerar med sin harmonikänsla och skapar ömma vibrationer och det är inte endast i Body And Soul som den attraherar. Det handlar om ett mycket närgånget konstnärskap som kreeras med auktoritet.

Det fortsätter även med den suveräna tolkningen av Lover Man. I de snabba melodierna visar han ett aldrig sinande flöde med en rakryggad substans som varumärke.

Ole Koch Hansen visar i vanlig ordning vilken homogen musiker han är. Det är roligt att åter möta honom som pianist. Sedan en lång tid tillbaka har han ju varit en flitigt anlitad arrangör och ledare som med danska radions storband. Hans blockackordspel är beundransvärt. Som uppbackare bakom Bernt Rosengren är han inspirerande.

Jesper Lundgaard är ett ypperligt basistval. Sedan länge är han hemmahörande i det internationella toppskiktet. Han är en grundpelare med sitt walking-spel, som solist håller han samma nivå.

Niclas Campagnol visar följsamhet i sitt spel och samspelet med Jesper Lundgaard är mycket givande för medspelarna. När Jazzcup Blues avslutar livespelningen har publiken fått uppleva ett jazzmöte där spontanitet och äkthet firade triumfer. GO

Bill Evans Blue In Green: The Best Of The Early Years 1955-1960 [Documents / Naxos]

Det här är en box med 10 CD som verkligen lockar en konnässör. Den stilbildande pianoesteten Bill Evans (1929-1980) får en belysning som visar alla hans kvalitéer och stora flexibilitet. Få pianister har visat upp en sådan luftig skir elegans som de tonslingor han vävde fram. Enkelheten och det sinnliga harmonisinnet gjorde honom till en av jazzens mest lyriska utövare. I vårt land hördes han på legendariska jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm inför en salig publikskara. Samspelet med Monica Zetterlund på skivan Waltz For Debbie från 1964 är cementerad i den svenska jazzens historiebok.

Evans presenteras här i inspelningar under eget namn och som suverän bisittare till gigantiska musiker som Miles Davis, Charles Mingus, Art Farmer och samspel med pianisten Bob Brookmeyer (som är mest känd som ventilbasunist).

CD1 är Evans New Jazz Conceptions från 1956. Hans trio består då av basisten Teddy Kotick och Paul Motian – som är boxens flitigaste trumslagare. Här blandar Evans jazzoriginal med teman från The Great American Song Book. Han bidrar själv med Waltz For Debbie, No Cover, No Minimum, Five och Discplacement.

Den legendariska vinylen Everybody Dig Bill Evans från 1958 är en läckerhet för den kräsne lyssnaren. Sam Jones spelar bas och Philly Joe Jones är trumslagare. Den sistnämnde och Evans kamperade ju med Miles, vilket ger ett lyhört samspel i vilket de återförenades under Evans sista år. Skivans harmoniska palett lockar med utsökta magnifika tolkningar av Young And Foolish, Lucky To Be Me, Night And Day och Tenderly, vilka alla är spår som berör. Lekfullheten i Cole Porters Night And Day är lätt att ryckas med i.

Med vibrafonisten Eddie Costas kvartett hörs Evans i melodier av Frank Loesser hämtade från musikalen Guys And Dolls. Dit räknas If I Were A Bell och I´ve Never Been In Love Before. Han är också förnämlig uppbackare till Chicago-sångerskan Lucy Reed och den bopinfluerade Frank Manion, vars hesa stämma hörs i fyra melodier som appellerar till Miles Davis skola: All Blues, Flamenco Sketches, Round Midnight och So What. Mer Miles-feeling ger basisten Paul Chambers medverkan.

Med Brookmeyer vid flygel nummer två får boxen ett okonventionellt tillskott hämtat från LP:n The Ivory Hunters inspelad 1958.  Där går de båda tangentkliarna går kongenialt löst på elfenbenet i nio nummer. Välkända sådana, typ Come Rain Or Come Shine, Witchcraft, When I Fall In Love, Spring Is Here och Blue In Green.  Där får man också njuta av Scott LaFaros exklusiva basspel och Paul Motians känsliga trumhantering. Radikalt motsatt från de nämnda inslagen är spelet på Charles Mingusplattan East Coasting. Här är musiken oftast tuff och rytmiskt ryckig, men det förtar inte Evans försynta spel. Han hade lätt för att anpassa sig i miljöer utanför den egna trion.   En annan utformning har skivan Jazz In The Space Age där George Russell orkester presenterar lydiska och kromatiska kompositioner. Härbildar Evans fjäderlätta toner och anslag en skarp kontrast. Säkert en åsyftad sådan.

En viktig del i Evans karriär var hans möten med Miles Davis. Tydligast var det på skivan Kind Of Blue 1959, som lagts in i den välmatade samlingen. Evans medverkar inte i Freddie The Freeloader där Wynton Kelly har pianistsysslan. I övriga melodier är det Evans som radar upp solon av hög dignitet. So What, Blue In Green, All Blues och Flamenco Sketches är en skatt kista för hans fans. Att Miles, Coltrane och Cannonball Adderley ligger på G blir en bonus som heter duga.

Med trumpetaren Art Farmers grupp, som inkluderar tenorsaxofonisten Benny Golson, hörs Evan hämtad från skivan Modern Art som involverats i samlingen. Här är det femtiotalsjazz av hög dignitet som strömmar ut.  Farmer har hållit i arrangörspennan. Melodier som Farmers Mox Nix och Golsons Fair Weather skapar ett lyckorus, liksom Darn That Dream, The Touch Of Your Lips, I Love You, Jubilation och Like Some One In Love. Oemotståndlig är Evans i Fair Weather – men inte bara där. Farmers trumpet är ett exempel på extraordinärt konstnärskap i Darn That Dream. Den mjukspelande Golson är en bländande diamant i sin avspända tillbakalutande stil. GO

Göran Olson