29 mars 2012

e.s.t. – postumt testamente nr. 2

I höstas satte sig Dan Berglund och Magnus Öström tillsammans med ljudteknikern Åke Linton i göteborgsstudion Bohus Sound Recording och gick igenom de tidigare outgivna inspelningar man gjorde tillsammans med Esbjörn Svensson i Studio 301 i Sydney, på sin Asien/Australien-turné i januari 2007. Samma två dagar långa studiosession – som resulterade i totalt nio timmar fri improvisationsmusik – har tidigare legat till grund för det efter pianistens tragiska drunkningsdöd postumt utgivna albumet Leucocyte, men avsikten var redan från början att göra två album av inspelningarna i Sydney.

e.s.t. 301 [ACT / Naxos]
Albumet inleds med Esbjörn Svensson ensam vid flygeln, stillsamt utforskande sin egen omisskännliga klangvärld. Försiktigt närmar sig basisten Dan Berglund och trumslagaren Magnus Öström och efter en i det närmaste ohörbar övergång till albumets andra spår Inner City, City Lights lyfter trion tillsammans musiken till improvisationens magiskt svävande final.

Som helhet är 301 en mindre experimentell produktion än Leucocyte och i flera spår hörs tydligt Esbjörn Svenssons tidiga rötter i Keith Jarretts flygelflöden. Men samtliga medlemmar i trion är beväpnade med elektronik, som bland annat ligger bakom det helt bärande bruset i mäktiga Houston, The 5th – ett spår som snarast är rotat i Karl-Heinz Stockhausens konstmusik.

The Left Lane är det närmaste e.s.t. på det här albumet kommer ”en traditionell trioimprovisation”, men de tre musikernas egensinnighet genomsyrar förstås allt. Dan Berglunds dynamiska utnyttjande av kontrabasens alla möjligheter är fullständigt unik och Magnus Öström kan få de mest intrikata rytmfigurer att kännas behagligt följsamma. I Three Falling Free Part II exploderar gruppen runt Öströms virvlande slag och de tyngsta takterna får mig att minnas trions makalösa spelning på releasefesten för albumet Live In Hamburg på Indra Club, i Hamburg i november 2007. (När jag efter spelningen drog paralleller till powertrion Cream – med Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker – så rättade Dan Berglund mig och påminde om att hans favoritbasist inte är Jack Bruce, utan Geezer Butler i hårdrockbandet Black Sabbath!)

Albumets vackraste, skiraste ögonblick ligger i mjuka Three Falling Free Part I och avslutande The Childhood Dream. Båda spåren är himmelskt drömska. Himmelska.
Liksom alltid har den Åke Linton på ett innovativt sätt varit delaktig i mästerverket och hans konstnärliga ande svävar över saligt över hela produktionen. Lyhörd. Som alltid.

Claes Olson