fysiska produkten "inspelad musik". Vare sig det handlade om vinyl,
magnetband eller digitala diskar hade musiken betydelse när den var knuten till något fysiskt, något att ta på, något att titta på, något att uppleva i tre dimensioner.
Men, någon gång i mitten av nittiotalet ändrade jag min inställning till musik, de "fysiska" formaten hade inget som helst kulturellt värde bestämde jag mig för. Och personligen tycker jag nog så fortfarande, jag tycker mig ha fått det bekräftat med den tekniska utvecklingen, musik är numera ett flöde, access, inte exemplar- eller produktbaserad.
Det är bara det att nu på slutet har jag börjat ifrågasätta hur väl den inställningen egentligen stämmer överens med resten av världen…
Jag möter hela tiden oerhört många som värderar "fysisk" musik högt, inte minst när jag är ute och föreläser på utbildningar runt om i landet. Unga människor som tycker att lyssnandet av en låt på CD är av större värde än lyssnandet av samma låt på Spotify, trots att de knappt var födda när CD:n var standard.
Självklart är det så att jag oftast föreläser för de invigda, musiknördarna, men det som slår mig är att många tillhör de nya digitala generationerna, födda under den första halvan av nittiotalet, personer som rimligtvis enligt alla antaganden borde tillhöra de digitala infödingarna som struntar fullständigt i skivbaserad musikmedia.
Men det stämmer alltså inte. De gillar skivor. Fastän de är i sena tonåren eller kring 20 år.
Idag föreläste jag för ett gäng i Hultsfred, och vi diskuterade hur lyssningsbeteenden förändrats. En av studenterna beskrev just vurmen för det fysiska som varande mer "på riktigt" än det digitala. Halva klassen nickade, de tyckte likadant.
Den här tjejen var åtta år gammal när CD-skivan började sin resa ned mot botten. Hon var tio år när Kazaa slog igenom, och tolv när Bram Cohen släppte protokollet BitTorrent. Självklart har hon, och hennes klasskompisar, skapat vurmen för fysisk musikmedia långt senare, troligen i de sena tonåren, ungefär på samma sätt som jag idag träffar 20-åringar som älskar hockeyfrilla, benvärmare och stentvättade jeans, trots att de inte ens var födda när det begav sig på 80-talet.
När under de senare åren kom det sig att hon, liksom hennes klasskompisar, bestämde sig för att skivor var musik "på riktigt" jämfört med de där filerna de växte upp med att ladda ner? Hur kommer det sig att de trots Spotify, YouTube, Grooveshark, HypeMachine och BitTorrent, värderar skivan högre? Är de bara dumma, mindre begåvade?
Det var då det slog mig. Det är jag som har haft fel hela tiden.
Kärleken till musiken är nämligen något man lär sig från andra, inklusive sättet att lyssna på musik. Och om de "andra" anser att musik är exklusivare i en fysisk kontext, så kommer man att tycka så själv. Jag fick aldrig lära mig att uppleva musik på "riktigt", jag hade för många datanördar runt omkring mig.
Jag fick liksom aldrig uppleva samma magi som Jon Bon Jovi:
http://www.torontosun.com/entertainment/music/2011/03/15/17616986-wenn
-story.html
Daniel Johansson
