14 oktober 2009

i korthet – fem svenskar på skiva

Nisse Hellberg En modern man [Metronome / Warner Music]
Att Wilmer X-mannen på sitt nya album kallar sig ”en modern man” ska naturligtvis ses på samma sätt som när Bob Dylan döper en av sina mest retrodoftande produktioner till ”Moderna tider” – som menat med glimten i ögat. För trots att han fortfarande regelbundet hörs sjunga om teknikens under i radio, så är Nisse Hellberg en man som är stadigt rotad i huvudsakligen 50-talets musik. Det nya albumet är dedikerat till den tidigare i år bortgångne musikälskaren Lennart Persson – ”ingen har inspirerat mig mer – jag kommer alltid att sakna dig”, skriver Hellberg i omslagshäftet. Det hörs. Både saknaden, men framför allt inspirationen från de många företrädelsevis amerikanska rock’n’roll-, rockabilly- och countryplattorna som Persson genom åren måste ha presenterat för artisten. En av nyheterna den här gången är att skivan är inspelad helt akustiskt, d.v.s. utan några som helst förstärkare. En annan nyhet är att Hellberg nu har lämnat Bonnier Amigo Music för den Warner Music-ägda och i år 60-årsjubilerande klassiska skivetiketten Metronome. De tidigare soloplattorna har alla sålt i storleksordning guld och platina. Så även nu? CO

Melissa Horn Säg ingenting till mig [Sony Music]
Melissa Horn följer upp förra årets debutalbum Långa nätter med en kollektion låtar som är ännu mer tassande och sordinerade. I produktion av gitarristen Ola Gustafsson (senast aktuell som medproducent av Lars Winnerbäcks nya album) rör sig Horn på områden som associerar till det mest lågmält reflektiva hos poeter som Ola Magnell och 1970-talets Marie Bergman. Det handlar om avsked och uppbrott, men aldrig i form av att röster höjs och volym dras upp. Horn har smygit fram till en position som en av landets mest lyssnade poppoeter, hon ligger t ex etta just nu på iTunes albumlista och novemberturnén drar mängder. Den statusen kommer att förstärkas nu. LN

Elin Ruth Sigvardsson Cookatoo Friends [Diverse Avenue Music/BAM]
Sångerskan som för evigt har stämplat på sig: "upptäcktes av Lars Winnerbäck" släpper sitt fjärde album på eget bolag. Möjligen har det påverkat ett album som är hennes mest avskalade och nedtonade så här långt. Bara i ett knippe låtar kliver ett band in och kompar. I avslutande 1000 Hands är assistensen desto kraftfullare, med röster som Ane Brun, Anna Stadling, Jonny Abrahamsson i kören. På tal om referenser så är ett namn nästan omöjligt att undvika, Regina Spektor, och ett gissningsvis mest mossigt för de yngre MI-läsarna, Melanie. LN

Zilversurf Howling Dogs & Lost Souls [Brus & Knaster / Playground]
Redan på sitt första album i eget namn – Johan Zachrissons Soil [Silence] 1988 – skapade den mästerlige gitarristen ”Zilversurfaren” (ett namn han fick under den första tiden med Dag Vag) starkt stämningsskapande instrumentalmusik. Då var det den skånska mylla som framträdde i ett kallt dis på LP:s omslagsfoto som utgjorde den största inspirationskällan. Nu är det inte längre vare sig Skåne eller jamaikanska reggaerytmer som utgör den stämningsmässiga grunden. Inte heller handlar det, som på det senaste album, om en rad sjungande gäster i flera olika stilar. På sitt nya albumet ligger det företrädelsevis latinamerikanska rytmer i botten. Portugal, där ”Joâo Sueco” nuförtiden har ena benet stadigt placerat, känns hela tiden oerhört nära. Inte helt oväntat är grunderna till skivan inspelade där – och att världsmusikern sedan har adderat ljud från såväl Indien som Nordafrika och Stockholm känns liksom helt självklart. CO

John Lindberg Trio Brand New Philosophy [Enviken/Bonnier Amigo]
Det skvallras om att John Lindberg och hans trio kan vara nästa Gästrikeband att ta rootsvägen till den stora publiken, d.v.s. göra om vad The Refreshments tidigare presterat. Och att döma av det nya albumet från en trio som numera delar tiden mellan Falun och Sandviken kan det mycket väl lyckas. Ordet "Rockabilly" har slopats i gruppnamnet och även musikaliskt är uttrycket friare än tidigare, något som gissningsvis summeras i albumtiteln. Här samsas egna låtar med såna som lånats från exempelvis Doc Pomus och Bruce Springsteen (I'm On Fire). Det handlar alltid om ett hejdlöst ös och stundtals även om växande personlighet. LN