Berätta om Miss Li – vad är det egentligen som händer?
– Under drygt två månaders tid visste vi att Miss Li var aktuell för en av de mest prestigefyllda synkarna i världen, men ärligt talat trodde jag nog att det var mest snack och kanske mer något begrepp inom den snäva reklambranschen. Dessutom trodde jag att det hela runnit ut i sanden – som synkar har en förmåga att göra. Men så kom plötsligt ett klartecken, reklamen började rulla och vi fick verkligen respons och förfrågningar från precis hela världen. Otroligt! Främst från USA och Japan, men även från bland annat Kina, England och Frankrike, så nu sitter vi och försöker hitta rätt bland alla smickrande erbjudanden.
– En liten ironi för mig personligen är att jag mottog nyheten och alla gratulationer på Kuba, då jag i övrigt och i vanlig ordning gick omkring och gladdes åt ett samhälle utan reklam, hyperkommersialism och Mc Donalds… Men redan innan den här synken föll på plats har det gått sanslöst bra för Miss Li. Hennes formidabla sommarturné i Norden renderade i utnämningen sommarens turnédrottning av Aftonbladets läsare, singeln Dancing The Whole Way Home är tveklöst hennes största hit så här långt och dessutom har hon även en reklamsynk på låten Oh Boy för Volvo. Näst väntar en omfattande Tysklandsturné, där hon redan räknas till de riktigt etablerade efter ett tjugotal succéartade spelningar.
När du var med och grundade National i början av decenniet, så var väl en av grundidéerna att vara ett oberoende svenskt skivbolag där lejonparten av artisterna skulle vara sådana som sjöng på svenska?
– Nja, det var nog mest en tillfällighet att det var väldigt mycket svenskspråkigt i starten, en följd av vad Lars Nylin och jag sysslat med före National. Faktum är ju att vår första licensutgåva var med The Wannadies och vår första debutantutgåva var med The Mo, båda engelskspråkiga. Vi älskar verkligen bra svenskspråkig rockmusik à la den klassiska Metronome-katalogen, men det hade varit helt befängt att göra det på 2000-talet. Dels finns det helt enkelt inte så mycket begåvade svenskspråkiga artister idag, dels hade det varit bedövande tråkigt att endast verka inom en nisch. Bra musik har varit enda ledordet och nu när världen har krympt och möjligheterna att få ut artister i världen har ökat drastiskt känns det självklart att jobba med artister som punkbandet The Baboon Show, synthbandet Alice in Videoland och till exempel Miss Li, som alla numera gör lika mycket spelningar utomlands som här hemma. Lite grann beror säkert utvecklingen även på att vi sedan några år tillbaka har egen förlagsverksamhet, som både i prioritet och rent ekonomiskt är minst lika viktigt som skivutgivningen.
– Men nu är Stefan Sundström aktuell med två album inom ett halvår, med Thorsten Flinck har vi ambitionen att vaska fram ett kanonalbum och vi håller även på med ett projekt med Allan Edwalls låtskatt – totalt tre olika projekt med förstklassigt svenskspråkigt material!
Just nu är ni aktuella med inte mindre än fyra nya svenska debutanter – Gaby & the Guns, Skilla, Val and the Bitches och NEI. Hur fungerar det att ge ut nya och icke redan tv-exponerade artister och band på skiva idag?
– Det är mer eller mindre ett ”mission impossible” och därför också så angeläget. Läget för debutanter har aldrig förr varit så tufft som nu. Givetvis har det med illegal nedladdning att göra, ekonomiskt är det mer eller mindre omöjligt att genomföra och de där kanske tusen exemplaren man kunde få ut med en hyfsat framgångsrik debutant för tio år sedan är i nio fall av tio idag nere i typ 70–80 sålda plattor. Läget är lika bedrövligt på den mediala fronten, där nyfikenhet på det nya lyser med sin frånvaro.
– Men nu hade vi en lucka i utgivningsschemat så vi bestämde oss för att klumpa ihop fyra bra akter som vi haft kontakt med ett tag och förhoppningsvis kan vi ge dem åtminstone ett litet lyft.
På Peace & Love-festivalen i somras hade National en egen heldag på egen scen, i somras arrangerade ni en egen kväll på Mosebacke och i förra veckan arrangerade ni galan "Rocks Your Socks Off – Faster Harder National" på Strand i Stockholm. Hur gick det?
– Konserten på Strand med The Baboon Show, Val and the Bitches, NEI samt ett oannonserat miniset av Thorsten Flinck/Kenny Håkansson var verkligen kanon och en del i vår satsning att skapa egna skyltfönster, då det blivit allt svårare att ta del av de redan existerande. Vi har ju fördelen att vara såväl skiv- som bokningsbolag åt ett antal artister vilket gör att vi ganska enkelt att samordna sånt här och tanken är att utveckla det än mer – till exempel att göra det ännu mer fullt ut på Peace & Love, men även genom att hitta ännu fler scener och sammanhang. Det känns livsnödvändigt om vi ska lyckas få ut våra mindre artister och ett bra sätt att få fokus på bolagets göranden.
Claes Olson
