I år delades Polarpriset ut för artonde gången. Frågan är om det någonsin tidigare har skett under så avspänt trevliga och varmt uppskattande förhållanden som vid årets prisutdelning på Stockholms Konserthus. Samtidigt som prisets status och prestige sakta men säkert har höjts med varje ny pristagare på den imponerande listan, så har det särskilt de senaste åren även tillförts en varmare, uppskattande och mer publikvänlig atmosfär i salongen.
Vid Polarprisets premiär på Berwaldhallen 1992 var det inte många runt om i världen som kände till prisets existens – och en av det första årets pristagare: Paul McCartney, fanns inte ens på plats. Efter idogt arbete av bl.a förre vd:n Stuart Ward samt nuvarande ledning har man sedan ett par år tillbaka nu lyckats passerat en brytpunkt som gör att priset idag är ytterst prestigefyllt och har högsta status i musikvärlden.
Vid måndagens presskonferensen drog sig årets pristagare José Antonio Abreu inte för att kalla Polar Music Prize för ”musikens Nobelpriset”.
– En av musikvärldens stora tragedier är att vi hela tiden segrerar och bygger murar mellan olika musikaliska genrer, konstaterade Abreu, som hyllade Polarprisets genreöverskridande initiativ.
Peter Gabriel återkom flera gånger under dagen till hur oerhört stolt han är över att nu finnas med på den fantastiska listan av pristagare.
Tveklöst berättar Polarpriset och dess nu totalt 37 pristagare en spännande historia. Med årets gala slogs det med eftertryck även fast att priset har en framtid.
Claes Olson
