För Musikindustrins läsare berättar han här om sina bästa – och ett par av de värsta… – minnen och upplevelser genom åren.
Kommer du ihåg hur det gick till när du fick chefsuppdraget på Svensk Musik för 26 år sedan – och vad av allt som du har gjort och varit med om under årens lopp minns du mest?
– Jo, nog kommer jag ihåg det! Jag såg en platsannons där man sökte en person som såg ut som en beskrivning av min fil. kand. och av min bakgrund (kommunikation, musik, språk). Så jag sökte och satt i intervjuer i totalt två dagar inklusive personlighetstest. Det enda som slutligen anfördes mot mig var att jag inte hade någon fru som kunde stå för bas-servicen hemmavid! Jag svarade att det fick väl STIM ställa upp med om det var ett krav för att kunna sköta det här jobbet! Jag fick jobbet i alla fall, men utan "hushållsnära tjänster" som det heter numera.
– Det finns så oerhört många minnen från en så lång tid att det är svårt att gradera vad som varit bästa eller sämsta minnet. Till den positiva sidan hör då vi presenterade den allra första musikexportstatistiken, som fick ett helt otroligt genomslag i media. Det resulterade också i att regeringen tillsatte en utredare som gjorde en motsvarande statistik till regeringen. Ett annat väldigt kul minne är då Sverige stod för invigningen av MIDEM 1999. Jag höll ibland annat VIP-programmet med allt vad det innebar. Det finns hur många kul och trevliga minnen som helst från de projekt som har genomförts, inte minst med mina nordiska kollegor som till exempel då vi hade utställning på American Symphony Orchestra Leagues årskonferens på Waldorf Astoria i New York.
– Ett av de värre minnena är en planeringskonferens som jag skulle ha med personalen. Vi skulle med hjälp av externa konsulter hitta sätt att utveckla Svensk Musiks verksamhet. Det hela spårade ur, så både konsulterna och jag själv tappade helt greppet om konferensen. En annan "flopp" var en konsert med en mottagning som vi skulle ordna på FN-dagen i FN-huset i New York. Jag tror det kom två personer till mottagningen. Då fick man verkligen lära sig att man måste ha bra och väl genomtänkt strategi och kommunikationsplan för verksamheten, och att följa den och inte spontant nappa på andras idéer, hur bra de än låter…
Man kan väl säga att du redan på 80-talet var med och lade grunden till Export Music Sweden (ExMS), som ju startade sin verksamhet 1993 – och där du väl har varit styrelseordförande ända sedan starten fram tills nu?
– Jag tyckte då jag började att Svensk Musik skulle göra mer för populärmusiken än tidigare. Jag koordinerade projekt på Music & Media i Amsterdam, New Music Seminar i New York med mera. Från 1987 blev jag ombedd att ta över planeringen av den nordiska monter för klassisk musik som funnits i tre år på MIDEM. Montern blev då svensk i stället för nordisk och öppen för alla genrer. Det pågick ända tills jag helt enkelt inte fick fortsätta arbeta med det projektet, eftersom det inte enbart gynnade upphovsmän och musikförlag, som ju är Svensk Musiks uppdragsgivare.
– Inför hotet att MIDEM-montern skulle läggas ner drev inte minst SOM-gänget med Jonas Sjöström i spetsen på att försöka hitta någon lösning. Jag kollade hur några andra länder arbetade med musikexport och efter modell från bland annat Australien bildades Export Music Sweden. Det var inte helt enkelt att få med IFPI och SAMI från början, men efter flera samtal gick de med på att starta på försök. Eftersom ExMS skulle arbeta med projekt som jag själv hade hållit i tidigare och att jag var den som höll administrativt i bildandet, valde styrelsen mig till ordförande. Och så har det förblivit ända tills nu.
Vilken är den största skillnaden att jobba med svensk musik idag, jämfört med på 80- och 90-talet?
– Under den här perioden har Sverige verkligen befäst sin ställning internationellt på musikmarknaden. Det är ju tack vare att vi har så många bra musikskapare, särskilt på populärmusiksidan, som det har gått bra. Till sin hjälp har de haft bra förlag, skivbolag och managers som fört ut deras musik. Däremot är det nog minst lika svårt som förr att föra ut konstmusiken, där Sverige har ett namn bara inom vissa nischer – som på exempelvis körmusiken och på text-ljud-området. Och den marknaden domineras alltmer av äldre klassisk musik, så här finns fortfarande många utmaningar att anta.
– Den största skillnaden mellan 1983 och 2009 är nog trots allt internet. Internet har ju medfört att det numera finns helt fantastiska möjligheter att jobba med musikinformation över hela jordklotet – inte minst för "smala" genrer. Att skiftet från fysisk till digital distribution av själva musiken (inte musikinformationen) ju inte är klart ännu och därmed skivindustrin fortfarande kämpar hårt med sina problem, är en annan sida av internet.
Vad ska du göra nu?
– Jag kommer att behålla tre styrelseuppdrag, varav det nyaste är ordförande i styrelsen för Hugo Alfvén-sällskapet. Det känns bra och jag försvinner inte helt från musikvärlden.
– Men till att börja med ska jag i sommar ägna mig åt min nya ”hobby” – köra motorcykel – och att ta tillvara tiden och reflektera över vad jag vill med resten av livet. Så jag är öppen för förslag med andra ord!
Claes Olson
