utgivningar 23 oktober 2008

Lou Reeds mytomspunna Berlin-album återskapat

Lou Reeds Berlin-album tillhör musikhistoriens mest mytomspunna skivproduktioner. Efter New York-skildrarens kommersiella genombrott 1972 med den flitigt radiospelade hitsingeln Walk On The Wild Side och LP:n Transformer (som utöver Walk On The Wild Side även rymmer klassiker som Perfect Day och Vicious) var den mörka, dramatiska och ambitiöst producerade LP:n Berlin inte precis den skiva som världen hoppats på, när den släpptes hösten 1973. Att den skulle ha sågats jämns med fotknölarna av en enig kritikerkår är dock en sanning med modifikationer.

Att undertecknads egen hyllningsrecension i Vasaskolans skoltidning i Gävle gick världen förbi – trots att skivan där tilldelade högsta betyg, 5 stjärnor (i min första publicerade recension i karriären som musikjournalist…) – är en sak. Men jag vill även minnas att plattan uppmärksammades stort över helt uppslag i Sveriges då enda riktiga rocktidning Ny Musik. Uppe i Sundsvall, 25 mil norr om Gävle, förälskade sig Musikindustrins nuvarande chefredaktör Lars Nylin direkt i det album som han fortfarande rankar som musikhistoriens starkaste.

Lou Reeds Berlin-album tillhör musikhistoriens mest mytomspunna skivproduktioner. Efter New York-skildrarens kommersiella genombrott 1972 med den flitigt radiospelade hitsingeln Walk On The Wild Side och LP:n Transformer (som utöver Walk On The Wild Side även rymmer klassiker som Perfect Day och Vicious) var den mörka, dramatiska och ambitiöst producerade LP:n Berlin inte precis den skiva som världen hoppats på, när den släpptes hösten 1973. Att den skulle ha sågats jämns med fotknölarna av en enig kritikerkår är dock en sanning med modifikationer.

Att undertecknads egen hyllningsrecension i Vasaskolans skoltidning i Gävle gick världen förbi – trots att skivan där tilldelade högsta betyg, 5 stjärnor (i min första publicerade recension i karriären som musikjournalist…) – är en sak. Men jag vill även minnas att plattan uppmärksammades stort över helt uppslag i Sveriges då enda riktiga rocktidning Ny Musik. Uppe i Sundsvall, 25 mil norr om Gävle, förälskade sig Musikindustrins nuvarande chefredaktör Lars Nylin direkt i det album som han fortfarande rankar som musikhistoriens starkaste.

Genom hela sin långa karriär har Lou Reed gång på gång blivit både missförstådd och underskattad. The Velvet Underground rankas idag som ett av rockhistoriens absolut viktigaste band, men på 60-talet var de knappt värda vatten. Och Berlin är tyvärr inte det enda av Lou Reeds soloalster vars storhet bekräftats av omvärlden först i efterhand.

I december 2006 återskapade Lou Reed hela albumet live på St. Ann’s Warehouse i Brooklyn, New York. Konserten gavs fem kvällar i rad inför utsålda hus. Det är ett par av dessa kvällar (15-16/12) som ligger till grund för såväl den Oscarsbelönade regissören Julian Schnabels konsertfilm som den nu aktuella liveplatta.

När undertecknad tillsammans med ovannämnde chefredaktör Nylin såg Berlin-uppsättningen på dess första Europa-turné sommaren 2007 – givetvis i Berlin (var annars?) – var föreställningen fullkomligt magisk. De på skiva och film förevigade Brooklyn-konserterna är ärligt talat inte fullt lika fulländade, men den invändningen är kanske av marginell betydelse, för styrkan i höjdpunkter som Caroline Says, The Kids, The Bed, finalnumret Sad Song och de änglalika körsångerskornas inledande intro är odiskutabel. Hela verket Berlin är lika odiskutabelt stort.

Av de tre extranumren är Antonys tolkning av Velvet Underground-pärlan Candy Says fullkomligt makalös – och värd såväl cd- som dvd-priset i sig.
Claes Olson

CD
Artist: Lou Reed
Titel: Live At St. Ann’s Warehouse
Bolag: Matador/Playground
Release: 24/10

DVD
Titel: Lou Reed’s Berlin
Bolag: Scanbox